Gifta sig utomlands

N och A

Min man friade till mig fastän han inte riktigt förstod det själv några månader innan vår dotter föddes. Eller ja, frieri och frieri, men han tog mod till sig och frågade om jag ville förlova mig med honom en vanlig vardag när vi hade gått och lagt oss inför ännu en arbetsdag. Jag sov nästan, men på något sätt var det mer romantiskt än något annat eftersom det var ett frieri som bara han hade kunnat gjort.

Nåväl. Det där med bröllop var förstås en helt annan sak. Han ville absolut inte stå inför trehundra gäster i en kyrka, jag ville absolut inte ha ett stelt bröllop eller ett som tog år att planera. Många av mina vänner har drömt om bröllop sedan de var små: de har trippat runt på förskolan i små vita klänningar och ryckt bladen av prästkragar för att hitta den rätta. För mig har bröllopet varit mer praktiskt och jag var inte intresserad av att lägga ut över 150.000 på ett bröllop som skulle vara en dag. Vi pratade om två ställen: antingen i Sverige, i den svenska skärgården på min mans familjelandställe eller Thailand. Men inkvarteringen i skärgården var ett problem, transporten likaså, och hur skulle vi kunna laga till mat för alla gäster i det minimala köket?
I Thailand infann sig ett annat dilemma. Vi skulle bara kunna bjuda ett fåtal gäster, men vilka? Dessutom kunde vi inte förvänta oss att folk faktiskt skulle lägga 60.000+ på att resa till oss, för vårt bröllop. Vi ville också visa Thailand för de som stod oss allra närmast, så efter lite dividerande bestämde vi oss.

Alla människor vi bjöd valde att komma. Faktum är att vi hamnade i konflikt med många som vi inte bjöd vilket såklart är tråkigt, men fortfarande ett beslut som vi var beredda att ta.
Mina föräldrar fick agera weddingplanners eftersom de var i Thailand där och då och de hittade ett fantastiskt hotell som heter Anantasila i Hua Hin Här kommer du till deras hemsida. Vi fick vår egen planerare som föreslog att vi skulle skicka bilder på våra förväntningar. Jag skickade lite förslag på blomsterarrangemang och drömde om att ha gröna orkideer i min brudbuket. Hon skickade i sin tur tillbaka menyförslag och bilder på olika tårtor. Det fanns ingen chans att prova (faktum var att vi inte ens hade sett hotellet), men vi satt på kvällarna framför en serie och tog djärva beslut som vilken smak på tårtan vi ville ha. Hon skickade även bilder som olika fotografer hade tagit och jag förälskade mig i en som vi sedan fick veta inte var anträffbar. Han kunde tänka sig att ta bilder privat på oss (thailändskt...) men då skulle vi inte få ett album. Det kunde vi leva med och hans assistent och han var underbara trots att de inte pratade någon engelska.

Och bröllopet? Helt fantastiskt, trots att gatuhundar (två stycken!) kissade på blomsterbågen under cermonin, att prästen frågade N om han ville ta mig till sin "awful wedded wife" och lite andra autentiska thailändska happenings (blombuketten blev med lila orkideer istället för gröna) .Men andra ord precis som vi ville ha det. Jag är oändligt tacksam mot mina föräldrar som hjälpte oss med större delen av kostnaden.

Jag tycker bilderna är fantastiska, jag ser bara mig själv så otroligt lycklig, inga bilringar eller överflödskilon. Bara ren lycka. Inte sant?